Saknar Brando
Han hade en så speciell blick, sneglade liksom. Hade koll, inte mycket hans hörsel missade för att inte nämna hans näsa! Han förstod så mycket, kunde inte många tricks men många ord. Han slickade som besatt när han skulle fjäska. Han hade en härlig stil, släntrade liksom fram. Han dreglade. Hans bufflighet blev märkbar pga hans dryga 50 kg. Han kunde se så förnärmad ut om man blev skarp i rösten. Han förstod sig inte på trappor, lutade liksom på huvudet och undrade var golvet tog vägen. Han var en tjej-hund. Han blev alldeles till sig av små barn, var beredd att ta över skötseln omedelbart.
Åh så jag saknar honom!
Brando vom Schloss Hexental, 2002-2011.
Hej och tack för kommentar. Nej jag har inte skrivit det själv. Det finns färgigt för oss som inte har den bästa av handstilar. Jag köpte mitt hos Annalunda i Tingsryd http://www.annalundating.se/shop.html fast jag var i hennes affär. Dit skulle du ta en tur för hon har så många spännande saker och fina ideér. Ha en fin helg. Klart att du saknar honom. Det gör man och det gör man länge. Kramen
jag kan förstå att det känns tomt. men tänk som så: du fick en fin tid med brando och du har underbara minnen att se/tänka tillbaka på....
SV; Hej hej! Vilka sötnosar du har/haft. Tråkigt att förlora sina älskade :/. Han var riktigt fin & det var ju många år ni fick tillsammans i alla fall.
Våran är en blandis mellan Rottis/Amstaff, omplacering då en äldre inte kunde ha kvar honom då hon blev värre med sin sjukdom, så nu har han ett tryggt hem hos mig & sambon :).
Kram & tack för titten!
